"Jag" är ute, jag är inne
Mer om perspektiv.
Hittade en länk till en DN-artikel där reporten sammanfattar litteraturåret 2008. (Alas, har jag glömt vilken av bloggarna jag läst senaste tiden som hade länken före mig - dåligt minne, se nedan.) Tyckte att det passade så bra in i senaste veckans funderingar så här kommer sammanfattningen.
NEJ: "Det mest centrala ordet i svensk litteratur 2008 har varit "jag". Den typiska svenska romanen har varit en jag-roman, där en enda berättare har skildrat sin utsatta suveränitet utan irriterande genmälen. Romangestalternas världsbild har ofta nog känts som vore den betraktad genom ett suddigt periskop."
JA: "Vad är då den mångstämmiga romanen?"
Här! Här! Snart klar. Lovar.
Känns bra att ha det en enda person på DN efterfrågar. Hur kan det gå fel liksom? ;)
Hittade en länk till en DN-artikel där reporten sammanfattar litteraturåret 2008. (Alas, har jag glömt vilken av bloggarna jag läst senaste tiden som hade länken före mig - dåligt minne, se nedan.) Tyckte att det passade så bra in i senaste veckans funderingar så här kommer sammanfattningen.
NEJ: "Det mest centrala ordet i svensk litteratur 2008 har varit "jag". Den typiska svenska romanen har varit en jag-roman, där en enda berättare har skildrat sin utsatta suveränitet utan irriterande genmälen. Romangestalternas världsbild har ofta nog känts som vore den betraktad genom ett suddigt periskop."
JA: "Vad är då den mångstämmiga romanen?"
Här! Här! Snart klar. Lovar.
Känns bra att ha det en enda person på DN efterfrågar. Hur kan det gå fel liksom? ;)
Dåligt minne?
Är det mitt dåliga minne som gör det?
Igen känner jag hur dåligt en text är, hur hopplös och oförbätterlig den är. Och även om den går att förbättra så kommer det att ta för evigt, och för evigt har jag ju inte. Hopplöst alltså. Går och lägger mig surig flera dagar i rad.
Igen och igen visar det sig att jag har fel. Visst, ibland kan det ta en vecka eller två men förr eller senare faller bitarna på plats och den hopplösa texten är inte dålig längre. Känner mig nöjd ungefär som att jag stortstädat, planterat om alla blommor, handlat mat för hela veckan och rensat garderoben på en och samma kväll. Går och lägger mig med ett leende.
Konstigt att jag inte kan komma ihåg, VETA, att efter den dåliga känslan kommer alltid den bra.
Igen känner jag hur dåligt en text är, hur hopplös och oförbätterlig den är. Och även om den går att förbättra så kommer det att ta för evigt, och för evigt har jag ju inte. Hopplöst alltså. Går och lägger mig surig flera dagar i rad.
Igen och igen visar det sig att jag har fel. Visst, ibland kan det ta en vecka eller två men förr eller senare faller bitarna på plats och den hopplösa texten är inte dålig längre. Känner mig nöjd ungefär som att jag stortstädat, planterat om alla blommor, handlat mat för hela veckan och rensat garderoben på en och samma kväll. Går och lägger mig med ett leende.
Konstigt att jag inte kan komma ihåg, VETA, att efter den dåliga känslan kommer alltid den bra.
Sista veckan!
Så börjar sista veckan av min första skrivperiod i år. Det finns inte ett hopp i världsrymden att jag blir klar till på söndag, det har jag redan accepterat. Satsar dock fortfarande på att vara helt klar till september, precis som jag bestämde vid nyår.
Faktum är att jag aldrig varit så här nära att ha ett färdigt manus tidigare. Och det är inget unikt för idag, varje dag kommer jag närmare. Det måste vara det som räknas.
Som IKEAbilen, "snart klar".
Faktum är att jag aldrig varit så här nära att ha ett färdigt manus tidigare. Och det är inget unikt för idag, varje dag kommer jag närmare. Det måste vara det som räknas.
Som IKEAbilen, "snart klar".
Släppa taget eller vara envis?
Har om-redigerat kapitel 6-7 i veckan. Den här snabbreprisen går väldigt långsamt. (Förvånad? Nej.)
Dessutom blev jag inte ens nöjd med kapitel 6 efter den här andra genomgången. Vad gör man då? Ska man fortsätta mala på samma ställe eller släppa taget och gå tillbaka vid något senare tillfälle? Att släppa taget är nog det hälsosammaste och effektivaste, men då känner jag istället att förtroendet för hela boken sjunker, bara för att den innehåller det här ruttna ägget liksom. Och då sjunker genast effektiviteten. Dessutom tänker jag att om jag släpper det här kapitlet så kanske jag släpper nästa dåliga, och nästa och till slut har jag en dålig bok.
Undrar verkligen hur andra författare arbetar. Kan inte tänka mig Viveca Sten hängde upp sig på varje ord så här innan manuset ens var klart när hon skrev den bok som blev den mest sålda svenska romanen under maj månad enligt Svensk Bokhandel.
Dessutom blev jag inte ens nöjd med kapitel 6 efter den här andra genomgången. Vad gör man då? Ska man fortsätta mala på samma ställe eller släppa taget och gå tillbaka vid något senare tillfälle? Att släppa taget är nog det hälsosammaste och effektivaste, men då känner jag istället att förtroendet för hela boken sjunker, bara för att den innehåller det här ruttna ägget liksom. Och då sjunker genast effektiviteten. Dessutom tänker jag att om jag släpper det här kapitlet så kanske jag släpper nästa dåliga, och nästa och till slut har jag en dålig bok.
Undrar verkligen hur andra författare arbetar. Kan inte tänka mig Viveca Sten hängde upp sig på varje ord så här innan manuset ens var klart när hon skrev den bok som blev den mest sålda svenska romanen under maj månad enligt Svensk Bokhandel.
Pluskvamperfekt?
Pluskvamperfekt är ett så fult ord att det nästan är vackert. :)
Dagens fundering: Att välja tempus
Att välja perspektiv och att välja tempus har alltid vara nära besläktat i min hjärna. Jag tycker nämligen att:
- Första person ska skrivas i presens
- Tredje person ska skrivas i imperfekt
- Andra person ska inte skrivas alls (se gårdagens inlägg) och om man ändå gör det kan man väl få skriva i pluskvamperfekt eller något. :D
"Du hade sprungit fram till honom. Det hade inte varit lyckat, han hade tittat på dig som att det hade varit din sämsta idé någonsin."
Som barn var tempus mitt största handikapp. Fantasin var det inget fel på när jag skrev men jag blandade nutid och dåtid vilt, blev hopplöst att läsa. Jag kommer ihåg att det var svårt även i gymnasieåldern men sedan plötsligt var det inte ett problem längre. Kommer inte ihåg att jag fokuserade på att lära mig, det bara växte till sig. Sedan dess skriver jag alltid i imperfekt. (Han gick vidare, musiken tystnade.) Det skulle väl gå att skriva tredje person i presens men det känns onödigt krångligt, jag menar, vad är vinsten med det? (Han går vidare, musiken tystnar.) Det var när jag började prova på första person som jag hittade presens (Jag går vidare, musiken tystnar.) Något som känns helt omöjligt är första person imperfekt (Jag gick vidare, musiken tystnade.) Det låter väldigt återberättat, passar i "Flickan från ovan" som handlar om en död tjej.
Kollar favorithyllan igen. Fem av tio författare skriver i presens. Det trodde jag inte.
Någon där ute som vågar sig på annat än tredje person imperfekt?
Dagens fundering: Att välja tempus
Att välja perspektiv och att välja tempus har alltid vara nära besläktat i min hjärna. Jag tycker nämligen att:
- Första person ska skrivas i presens
- Tredje person ska skrivas i imperfekt
- Andra person ska inte skrivas alls (se gårdagens inlägg) och om man ändå gör det kan man väl få skriva i pluskvamperfekt eller något. :D
"Du hade sprungit fram till honom. Det hade inte varit lyckat, han hade tittat på dig som att det hade varit din sämsta idé någonsin."
Som barn var tempus mitt största handikapp. Fantasin var det inget fel på när jag skrev men jag blandade nutid och dåtid vilt, blev hopplöst att läsa. Jag kommer ihåg att det var svårt även i gymnasieåldern men sedan plötsligt var det inte ett problem längre. Kommer inte ihåg att jag fokuserade på att lära mig, det bara växte till sig. Sedan dess skriver jag alltid i imperfekt. (Han gick vidare, musiken tystnade.) Det skulle väl gå att skriva tredje person i presens men det känns onödigt krångligt, jag menar, vad är vinsten med det? (Han går vidare, musiken tystnar.) Det var när jag började prova på första person som jag hittade presens (Jag går vidare, musiken tystnar.) Något som känns helt omöjligt är första person imperfekt (Jag gick vidare, musiken tystnade.) Det låter väldigt återberättat, passar i "Flickan från ovan" som handlar om en död tjej.
Kollar favorithyllan igen. Fem av tio författare skriver i presens. Det trodde jag inte.
Någon där ute som vågar sig på annat än tredje person imperfekt?
Du är intresserad
Jag är intresserad. Hon är intresserad.
Dagens fundering: Att välja perspektiv
Sedan jag var barn har jag skrivit i tredje person. Att skriva i första person verkar alltid så billigt, liksom dagboksaktigt. Så hände det sig att under skrivarkursen jag gick då jag påbörjade min roman så fick vi som övning skriva samma text i både första och tredje person. Döm om min förvåning då den blev bättre i första person, och då jag faktiskt gillade att skriva i första person. Förstår inte hur jag inte kan ha märkt tidigare att det passar min introverta skrivarstil så bra.
Nuvarande bokprojekt är faktiskt ändå i tredje person, eftersom jag har flera huvudpersoner. Men jag funderar seriöst över att låta nästa bokprojekt bli i första person. Min hemliga förälskelse. :)
Ett ytterligare problem med första person (förutom att riskera billighetskänslan) är att man absolut strikt måste hålla sig till vad "jag" vet, alternativt vara en allvetande författare till en jag-huvudperson. Det förra är svårt och det senare känns fegt.
En snabbtid i favorithyllan visar att fyra av tio böcker är skrivna i första person. Det är ju nästan hälften. Intressant.
Och finns det för övrigt någon i hela världen som skriver lång prosa i andra person?
"Du ska snart gå, du vet att det är över och att du redan borde ge upp. Ändå dröjer du dig kvar, lite till. Lite till för kanske vaknar hon, om du väntar. Här är ni, hon som ligger i sängen och du som står med ena foten i sovrummet och andra i hallen. På väg. Du är trött på att alltid vara på väg. Du är trött på att hon inte bryr sig. Du är trött på att skriva i andra person.
Det här är inte de droider du söker."
Dagens fundering: Att välja perspektiv
Sedan jag var barn har jag skrivit i tredje person. Att skriva i första person verkar alltid så billigt, liksom dagboksaktigt. Så hände det sig att under skrivarkursen jag gick då jag påbörjade min roman så fick vi som övning skriva samma text i både första och tredje person. Döm om min förvåning då den blev bättre i första person, och då jag faktiskt gillade att skriva i första person. Förstår inte hur jag inte kan ha märkt tidigare att det passar min introverta skrivarstil så bra.
Nuvarande bokprojekt är faktiskt ändå i tredje person, eftersom jag har flera huvudpersoner. Men jag funderar seriöst över att låta nästa bokprojekt bli i första person. Min hemliga förälskelse. :)
Ett ytterligare problem med första person (förutom att riskera billighetskänslan) är att man absolut strikt måste hålla sig till vad "jag" vet, alternativt vara en allvetande författare till en jag-huvudperson. Det förra är svårt och det senare känns fegt.
En snabbtid i favorithyllan visar att fyra av tio böcker är skrivna i första person. Det är ju nästan hälften. Intressant.
Och finns det för övrigt någon i hela världen som skriver lång prosa i andra person?
"Du ska snart gå, du vet att det är över och att du redan borde ge upp. Ändå dröjer du dig kvar, lite till. Lite till för kanske vaknar hon, om du väntar. Här är ni, hon som ligger i sängen och du som står med ena foten i sovrummet och andra i hallen. På väg. Du är trött på att alltid vara på väg. Du är trött på att hon inte bryr sig. Du är trött på att skriva i andra person.
Det här är inte de droider du söker."
Och så min skrivprocess
Blev inspirerad av en intressant debatt hos bloggaren Frida angående skrivprocessen. Därför blir det ett sånt inlägg nu.
Jag har bara skrivit en bok (okej, en trekvarts bok) så jag vet inte om jag hittat min process ännu. Den här boken började med en idé. (En känsla, var det snarast den här gången. Även om handling/karaktärer var löst kopplade också.) Jag skrev en grov översikt av boken, ungefär en mening per kapitel, och började sedan skriva. Oftast när jag skriver blir det direkt i datorn, andra gånger sitter jag ute med ett skrivblock och renskriver sedan i datorn. Allt eftersom nya karaktärer tillkommit har jag skrivit en sida om dem i ett speciellt dokument för att hålla rätt på alla små och stora detaljer.
Under tiden jag skrivit har ordningen ändrats minst åtta gånger. De första fem var det stora ingrepp, jag hade börjat skriva och insåg att något annat än det min struktur fokuserade på var det intressanta. De senaste tre gångerna har det varit finjusteringar för att få helheten att ge det intryck jag vill.
Har hela tiden skrivit där jag känt mest lust eller motivation så det har blivit väldigt hoppigt. Ett kapitel i början, ett kapitel i slutet, ett till i början, då förändrades något och slutkapitlet passade inte lika bra längre osv. Jag gillar resultatet men det har blivit en väldigt lång skrivprocess. Nästa bok ska jag prova att skriva ett grovt utkast från början till slut innan jag börjar redigera.
Ja, sedan har jag en person som läser allt jag skriver. Hon blir nog den enda som får läsa innan jag skickar till ett förlag, när nu det blir.
Inget speciellt märkvärdigt alltså. Det som fascinerar mig är de som sätter sig ner och börjar skriva utan att veta var det ska bära av, hur vet man då att man har något värt att säga? Men även de som planerar allt så detaljerat att själva tangentknappningen nästan blir en renskrivning, hur lyckas man behålla precis samma vision genom ett så långt projekt?
En sak jag verkligen gillade med författarbesök på skrivarkursen som jag läste när jag började den här boken var att alla hade en egen metod, det fanns inget rätt och fel. (Men det finns säkert bättre och sämre.)
Jag har bara skrivit en bok (okej, en trekvarts bok) så jag vet inte om jag hittat min process ännu. Den här boken började med en idé. (En känsla, var det snarast den här gången. Även om handling/karaktärer var löst kopplade också.) Jag skrev en grov översikt av boken, ungefär en mening per kapitel, och började sedan skriva. Oftast när jag skriver blir det direkt i datorn, andra gånger sitter jag ute med ett skrivblock och renskriver sedan i datorn. Allt eftersom nya karaktärer tillkommit har jag skrivit en sida om dem i ett speciellt dokument för att hålla rätt på alla små och stora detaljer.
Under tiden jag skrivit har ordningen ändrats minst åtta gånger. De första fem var det stora ingrepp, jag hade börjat skriva och insåg att något annat än det min struktur fokuserade på var det intressanta. De senaste tre gångerna har det varit finjusteringar för att få helheten att ge det intryck jag vill.
Har hela tiden skrivit där jag känt mest lust eller motivation så det har blivit väldigt hoppigt. Ett kapitel i början, ett kapitel i slutet, ett till i början, då förändrades något och slutkapitlet passade inte lika bra längre osv. Jag gillar resultatet men det har blivit en väldigt lång skrivprocess. Nästa bok ska jag prova att skriva ett grovt utkast från början till slut innan jag börjar redigera.
Ja, sedan har jag en person som läser allt jag skriver. Hon blir nog den enda som får läsa innan jag skickar till ett förlag, när nu det blir.
Inget speciellt märkvärdigt alltså. Det som fascinerar mig är de som sätter sig ner och börjar skriva utan att veta var det ska bära av, hur vet man då att man har något värt att säga? Men även de som planerar allt så detaljerat att själva tangentknappningen nästan blir en renskrivning, hur lyckas man behålla precis samma vision genom ett så långt projekt?
En sak jag verkligen gillade med författarbesök på skrivarkursen som jag läste när jag började den här boken var att alla hade en egen metod, det fanns inget rätt och fel. (Men det finns säkert bättre och sämre.)
Åt rätt håll
Har om-redigerat kapitel 3-5 i veckan. Det är en skön känsla när allt blir bättre och bättre.
Jag kan inte påstå att jag tror att jag är klar med boken om två veckor vilket var planen. ;) Men jag är iaf övertygad om att jag blir klar! Den här veckan har skrivandet gått otroligt lätt och fortsätter det så här så är det nästan bara nedförsbacke kvar.
Jag kan inte påstå att jag tror att jag är klar med boken om två veckor vilket var planen. ;) Men jag är iaf övertygad om att jag blir klar! Den här veckan har skrivandet gått otroligt lätt och fortsätter det så här så är det nästan bara nedförsbacke kvar.
Bara en gång till...
Jag fick för mig... jag menar... det verkade absolut självklart... rentav nödvändigt... att redigera boken från början igen.
Trots att jag bara kommit halvvägs nu under första redigeringen så började jag förra veckan om från början, hann med kapiel 1 och 2.
Men det här är bara som snabbreprisen, djupredigeringen är redan gjord.
Jag tänker mig att jag har redigerat första halvan som individuella kapitel, nu ska jag redigera första halvan av boken som en helhet. Sedan fortsätter jag med andra halvan som individuella kapitel.
Kanske inte den smartaste idéen jag haft. Men samtidigt tror jag inte att jag kan ta mig framåt om jag inte tror på det som finns bakåt. Eller något. :)
Eventuellt är det något egetnöje i det här cirkelarbetet jag fastnat i.
Trots att jag bara kommit halvvägs nu under första redigeringen så började jag förra veckan om från början, hann med kapiel 1 och 2.
Men det här är bara som snabbreprisen, djupredigeringen är redan gjord.
Jag tänker mig att jag har redigerat första halvan som individuella kapitel, nu ska jag redigera första halvan av boken som en helhet. Sedan fortsätter jag med andra halvan som individuella kapitel.
Kanske inte den smartaste idéen jag haft. Men samtidigt tror jag inte att jag kan ta mig framåt om jag inte tror på det som finns bakåt. Eller något. :)
Eventuellt är det något egetnöje i det här cirkelarbetet jag fastnat i.
Får får måste
Jag tror att jag måste prioritera ner min bok för att få den klar. Verkar vettigt?
Boken har varit prio 1 senaste tiden så jag har hela tiden känt att jag måste skriva, och måste göra det riktigt bra. Jag har ibland prioriterat bort hushållsarbete (vilket gör lägenheten rörig och jobbig) och socialliv (vilket får fantasin att torka ihop) och träning (vilket får kropp och hjärna att somna... konstant). Och när jag har gjort de här prioriteringarna har jag känt mig duktig, för det är ett hårt val som måste göras. Boken kommer först.
Om inte.
Att först tvinga sig att göra jobbiga saker och sedan belöna sig med att arbeta på boken. Det fungerar. Boken blir inte ett måste utan något man får göra om man varit duktigt, något man längtar efter.
En annan konstighet som fungerar är att alltid tvinga sig själv att ha den där "om jag bara fick skriva en liten stund till"-känslan. Man ska alltså aldrig ge sig själv riktigt så mycket skrivtid som behövs, då finns viljan och behovet kvar till nästa gång. Frustreration över att inte få skriva mer, istället för frustreration över att inte skriva mer när man får göra det.
Det fungerade iaf väldigt bra förra veckan, så jag fortsätter med det den här också.
Boken har varit prio 1 senaste tiden så jag har hela tiden känt att jag måste skriva, och måste göra det riktigt bra. Jag har ibland prioriterat bort hushållsarbete (vilket gör lägenheten rörig och jobbig) och socialliv (vilket får fantasin att torka ihop) och träning (vilket får kropp och hjärna att somna... konstant). Och när jag har gjort de här prioriteringarna har jag känt mig duktig, för det är ett hårt val som måste göras. Boken kommer först.
Om inte.
Att först tvinga sig att göra jobbiga saker och sedan belöna sig med att arbeta på boken. Det fungerar. Boken blir inte ett måste utan något man får göra om man varit duktigt, något man längtar efter.
En annan konstighet som fungerar är att alltid tvinga sig själv att ha den där "om jag bara fick skriva en liten stund till"-känslan. Man ska alltså aldrig ge sig själv riktigt så mycket skrivtid som behövs, då finns viljan och behovet kvar till nästa gång. Frustreration över att inte få skriva mer, istället för frustreration över att inte skriva mer när man får göra det.
Det fungerade iaf väldigt bra förra veckan, så jag fortsätter med det den här också.