Pluskvamperfekt?
Pluskvamperfekt är ett så fult ord att det nästan är vackert. :)
Dagens fundering: Att välja tempus
Att välja perspektiv och att välja tempus har alltid vara nära besläktat i min hjärna. Jag tycker nämligen att:
- Första person ska skrivas i presens
- Tredje person ska skrivas i imperfekt
- Andra person ska inte skrivas alls (se gårdagens inlägg) och om man ändå gör det kan man väl få skriva i pluskvamperfekt eller något. :D
"Du hade sprungit fram till honom. Det hade inte varit lyckat, han hade tittat på dig som att det hade varit din sämsta idé någonsin."
Som barn var tempus mitt största handikapp. Fantasin var det inget fel på när jag skrev men jag blandade nutid och dåtid vilt, blev hopplöst att läsa. Jag kommer ihåg att det var svårt även i gymnasieåldern men sedan plötsligt var det inte ett problem längre. Kommer inte ihåg att jag fokuserade på att lära mig, det bara växte till sig. Sedan dess skriver jag alltid i imperfekt. (Han gick vidare, musiken tystnade.) Det skulle väl gå att skriva tredje person i presens men det känns onödigt krångligt, jag menar, vad är vinsten med det? (Han går vidare, musiken tystnar.) Det var när jag började prova på första person som jag hittade presens (Jag går vidare, musiken tystnar.) Något som känns helt omöjligt är första person imperfekt (Jag gick vidare, musiken tystnade.) Det låter väldigt återberättat, passar i "Flickan från ovan" som handlar om en död tjej.
Kollar favorithyllan igen. Fem av tio författare skriver i presens. Det trodde jag inte.
Någon där ute som vågar sig på annat än tredje person imperfekt?
Dagens fundering: Att välja tempus
Att välja perspektiv och att välja tempus har alltid vara nära besläktat i min hjärna. Jag tycker nämligen att:
- Första person ska skrivas i presens
- Tredje person ska skrivas i imperfekt
- Andra person ska inte skrivas alls (se gårdagens inlägg) och om man ändå gör det kan man väl få skriva i pluskvamperfekt eller något. :D
"Du hade sprungit fram till honom. Det hade inte varit lyckat, han hade tittat på dig som att det hade varit din sämsta idé någonsin."
Som barn var tempus mitt största handikapp. Fantasin var det inget fel på när jag skrev men jag blandade nutid och dåtid vilt, blev hopplöst att läsa. Jag kommer ihåg att det var svårt även i gymnasieåldern men sedan plötsligt var det inte ett problem längre. Kommer inte ihåg att jag fokuserade på att lära mig, det bara växte till sig. Sedan dess skriver jag alltid i imperfekt. (Han gick vidare, musiken tystnade.) Det skulle väl gå att skriva tredje person i presens men det känns onödigt krångligt, jag menar, vad är vinsten med det? (Han går vidare, musiken tystnar.) Det var när jag började prova på första person som jag hittade presens (Jag går vidare, musiken tystnar.) Något som känns helt omöjligt är första person imperfekt (Jag gick vidare, musiken tystnade.) Det låter väldigt återberättat, passar i "Flickan från ovan" som handlar om en död tjej.
Kollar favorithyllan igen. Fem av tio författare skriver i presens. Det trodde jag inte.
Någon där ute som vågar sig på annat än tredje person imperfekt?
Kommentarer
Postat av: marmoria
Jag har inget förhållande till tempus. Jag var tvungen att kolla! Mitt första, sunkiga manus: tredje person presens. Mitt andra, något bättre: första person presens. Tycker väl om omedelbarheten i presens. Det där att vara på tidens yttersta egg.
Postat av: Att göra
Jag kan hålla med om omedelbarheten, av det jag skrivit gillar jag presens-texterna bäst. Får bara ibland för mig att det känns som fusk, eller som en mode-grej.
Men huvudsaken att man håller sig till det tempus man valt, säger jag nu vis av min barndomserfarenhet. :)
Postat av: En magisk purt til en anan värd
Är första person i imperfekt så ovanligt? Säker på det? Jag tror annars att det var är ganska vanligt. Den klassiska självbiografistilen liksom.
Trackback
