Att göra

I två veckor har jag varit handlingsförlamad när det gäller boken. Jag har haft starka tvivel, helt utan anledning. Misstänker att jag undermedvetet försöker ta ut refuseringarna i förskott.

Men snälla Undermedvetna, visst kan du få ta ut sorgerna i förskott, men kan du i alla fall skicka in boken först? Och för att skicka in den måste du redigera klart. 'Kej?

Jag har i veckan skrivit om ett kapitel i början av boken som alltid varit svagt. Det blev bättre, precis som sist jag skrev om det, men blev det tillräckligt bra? För att ha en chans att bli publicerad måste början av boken fånga läsaren. Jag är nöjd med kapitel 1 och 3 men om man svackar allt för mycket i kapitel 2 är risken stor att förlaget tappar intresset redan där.

Sedan tror jag att man "förstår" boken först när man kommit till kapitel 5, vilket betyder att även kapitel 4 måste vara övertygande. Något jag inte känner att det är just nu. Så det får bli mitt nästa redigeringsprojekt.

Om däremot kapitel 6 eller 11 är svaga tror jag är mindre viktigt, då har man redan byggt upp ett visst förtroende hos läsaren. Men början bara måste stämma!

Bra: Jag är säker på precis var enda liten förändring jag gjort sedan jag började med den här boken. Varje liten korrigering har förbättrat boken. Fortfarande känner jag inte minsta tvivel när jag skriver. Känslan när man får till något såsom det ska vara går inte att ta miste på.

Mindre bra: Det verkar som att man kan förbättra sin bok i en halv evighet. Just nu tror jag att det är vissa delar som behöver förbättras, men när man får upp dem så har så lång tid passerat att språket har utvecklats igen och då är det andra delar som är svaga i förhållande.

Dessutom börjar jag faktiskt bli rätt less. Trodde inte att det skulle hända mig så länge som jag tradat på med den här boken! Men nu känner jag lite "brista eller bära"-ryck. Så vem vet, endera dagen kanske jag bara skickar den till ett förlag och ser hur det går. Om inte annat tror jag att jag måste sätta en gräns då jag inte längre får pilla på med små justeringar. Till slut får det räcka. Dock är jag inte vid den gränsen än. :)

Inte första gången jag frågar mig om jag är för feg för att vara författare.

Det tar såååå lång tid för mig nu att förbättra bara ett litet kapitel. Kan det var så att rädsla för att bli refuserad driver mig? För om jag aldrig blir färdig så kan jag aldrig skicka manuset och då kan jag aldrig bil refuserad?

Nä, usch. Jag vill verkligen bli färdig nu. Jag vill skicka in manuset. Och är det så det går så vill jag bli refuserad också!

Förra veckan läste jag igenom boken igen, fixade små partier och markerade större partier till senare. Det blev ganska många markeringar till senare. Från början kände jag mig så stolt över det jag ändå är nöjd med, men efter ytterligare ett antal markeringar började jag känna hur jag blev svagare i min tro på mig själv. Lite tungt men jag vet ju att jag kommer att skriva mig upp ur hålet allt eftersom jag tar mig an markeringarna.

Och senare... det börjar visst den här veckan.

Det var en bergochdalbana att läsa hela boken på en helg. Ibland gick det snabbt, ibland långsamt, ibland var det bra, ibland var det dåligt.

När jag kom till sista sidan kunde jag i alla fall konstatera att jag som helhet är nöjd.

Nu får jag försöka gå igenom allt noggrannare. Identifiera vilka brister som måste åtgärdas.

Året är 24 timmar gammalt, årets första dag är passerad. Och det har börjat bra. :)

Har nu skrivit ut hela manuset och det ser så fiiiint ut. Väldigt verkligt. Imorgon ligger det där redo för genomläsning. Det ska bli otroligt spännande! Även om jag officiellt bara gett texten en månads vilotid så har ju delar av boken vilat i upp till ett år eftersom jag började redigeringen/slutskrivningen i januari förra året. Jag minns alltså inte exakt allt jag skrivit vilket blir skoj. Och ännu bättre, så bör jag ha fått sådan distans att jag kan identifiera brister.

2009
Så visst, jag har inte skickat in boken till förlag innan 2009-12-31 som jag nyårslovade förra året. Men jag är klar. Boken är klar. Jag har skrivit allt från början eller slut. Om det sedan återstår två dagars jobb eller två månaders jobb för att få det perfekt spelar ingen roll för mig. Jag är nöjd. Jag har klarat mitt mål. Det gångna året var ett BRA skrivarår, har aldrig skrivit i närheten av ens hälften så mycket något år tidigare!

2010
Däremot är det ännu osäkert om jag klarar årets mål. Att ha ett bokkontrakt innan årets slut och att ha skrivit manus till min andra bok innan årets slut. Men vad är mål värda om de inte är högt satta? :)

Det här kan bli hur bra som helst!!
Nu ger vi oss av!

Kapitel: 25
Skrivarvecka: 48

Ja, då var det klart då. Typ. :)
Jag känner mig inte speciellt klar. Jag blev nog för peppad på att skriva sista kapitlet, så det blev lite för lättsamt när jag ville att det skulle vara känslosamt. Men jag lämnar det så här för tillfället. Nu tar viloperioden vid och sedan är det dags att läsa och småredigera allt (storredigeringen är ju redan gjord i år!).

December månad blir viloperioden, då ska jag inte röra manuset alls, inte läsa ett enda ord av det. Det blir bra så hinner jag med allt pyssel och mys som julmånaden innebär. :) Sedan tar jag tag i det igen efter nyår.

Om inget oväntat inträffar kommer det alltså att bli bloggpaus i en månad nu, men sedan är jag tillbaka.

Har spenderat helgen med att kolla över de senaste två kapitlen igen, fortfarande är de inte perfekta men jag har kommit över missnöjet. Läste också några äldre kapitel och det förstärkte min tro på boken. Jag gillar verkligen det jag har skrivit! :)

Nu är det bara allra sista kapitlet kvar att skriva.

I snart ett år har jag arbetat intensivt med min bok och förbättrat den på djupet. De senaste två kapitlen har jag dock slarvat med, jag försökte hålla en avslappnad attityd till det men nä, nu sprider sig missnöjet. Som ett virus tar svagheterna i de senaste två kapitlen över resten av boken.

Vet inte om det är ett vanligt problem. För mig fungerar det i alla fall så. Har jag skrivit något bra så sprider det sig som en nyttig bakterieflora och får allt annat att blomstra (den här liknelsen har spårat ur) medan dåliga delar förpestar allt annat, trots att inget annat egentligen ändrats.

Så jag tror nu att jag måste gå igenom de senate två kapitlen en vända igen, för att få tillbaka stoltheten. Trots att jag inte har någon inspiration alls för de två kapitlen för att få till något originellt och tillfredsställande.

Ja, jag hoppar hit och dit i ordningen, men summan av kardemumman är att jag bara har ett kapitel kvar. ETT!

Kapitel: 21
Skrivarvecka: 47

Äntligen känner jag att jag fått tillbaka lite inspiration. Det har verkligen varit en bristvara under hela november månad. Det här är inte riktigt lika bra som det jag presterat tidigare, men betydligt bättre än senaste kapitlet jag skrev i alla fall. Känner att jag kanske slarvar lite nu när jag är så nära slutet, men det är bara för att jag är så sugen på att vara klar! Sedan kommer ju ändå ytterligare en redigering så då rättar jag till felen då.

Titt som tätt, från ingenstans eller från allting, kommer idéer till berättelser. En liten glödlampa tänds i hjärnan. Ett intryck från omvärlden som gör att jag vill säga något. Det är inte handlingen som driver mig, vem blir kär i vem eller vem har mördat vem. Det är vad jag har att säga som driver, vilken känsla jag vill väcka eller fråga jag vill belysa. Jag brukar skriva ner dem lite löst i ett idéblock för att ha till senare. Vissa av dem kan räcka till en novell, vissa av dem kan man skratta bort redan nästa dag, vissa ger man ett tappert försök men de självdör. Och några, de riktigt, riktigt speciella kan bli en bok. Så hur vet man skillnaden?

De senaste månaderna har jag varit nervös för att hitta en tillräckligt stark idé till nästa bok, nu när jag närmar mig slutet på första boken. Tänk om idén jag väljer att köra på bara pyser ut till ingenting.

Nu har jag svaret på hur man sorterar bok-idéer från pys-idéer. Bok-idéerna är de som vägrar lämna en ifred. De som pickar på ens hjärna som små irriterande fåglar och inte låter en tänka på annat i en hel vecka. De som inte förstår att första boken faktiskt inte är färdig så det är inte deras tur än.

Åh, vad jag vill skriva på min nya bok-idé!

Kapitel: 23
Skrivarvecka: 45
Nöjd: Nope. :P Det här måste vara det sämsta kapitlet i boken just nu, men jag tror att det får vara så ett tag. Det blir skönt att ha något bottennapp att jämföra övriga kapitel med när jag börjar sista genomläsningen/redigeringen.

Där i mitten av boken, efter första meningen men före sista meningen, där finns en handling också. Förhoppningsvis. Passande nog frågade kommenterare Anne just efter handlingen i min bok. Och jag har ett svar. Den handlar om konsekvenserna av en människas plötsliga död.

Hade frågan däremot varit vilket typ av bok det här, då hade jag inte haft något bra svar. Jag vet inte vilken genre den hör till.

Visst, det är skönt att inte bli inlåst i ett fack. Men jag tror samtidigt att det kan vara enklare att sälja sin bok till ett förlag om man lätt kan förklara vad de ska förvänta sig.

Boken jag skriver är någon slags drama-bok, finns det en sådan genre? Det är alltså ingen deckare/thriller/fantasy/komedi/kärleks-roman eller annat som är vanligt nu... kanske en samtida klassisk roman, eller en realistisk roman? Vilket inte låter klokt. Skulle inte vilja säga tragedi, men ändå åt det hållet.

En klassiskrealistisk dramatragedi, helt enkelt.

Kan inte ge mig till tåls. Måste genast efter förstameningarna bena ut sistameningarna.

Sista meningen i en roman, speciellt en sådan jag skrivit, är nära på en fetisch för mig. Sista meningen kommer inte att vinna läsarna, kommer inte att vinna förläggarna, om inte det innan varit bra. Kanske därför Internet inte är lika fullpackat med sistameningar-analyser som förstameningar. Men för mig som författare är det otroligt viktigt.

Jag vill avsluta med precis rätt ton. En mening som sammanfattar kärnan i hela boken. En mening som sätter en twist på allt man läst hittills. En mening som väcker en känsla eller en fråga. En mening som betyder mer än orden som står där. Och där ska det vara slut. Jakten på den perfekta sista meningen är lång, som ni förstår. ;) Undrar vad sista meningen i min bok blir, det är nära nu!

De Tio innehåller många bra sista stycken, men inte så många bra sista meningar. Vinnaren är, inte helt överraskande, samma bok som hade bästa förstamening:
”Men om vi lyssnat, verkligen lyssnat på den där rösten, skulle vi ha insett att vi inte sprang bort från faran, utan mot den.”

Är det något speciellt jag borde undersöka, bara att säga till. Jag har De Tio till min hjälp! ;)