Att göra

Titt som tätt, från ingenstans eller från allting, kommer idéer till berättelser. En liten glödlampa tänds i hjärnan. Ett intryck från omvärlden som gör att jag vill säga något. Det är inte handlingen som driver mig, vem blir kär i vem eller vem har mördat vem. Det är vad jag har att säga som driver, vilken känsla jag vill väcka eller fråga jag vill belysa. Jag brukar skriva ner dem lite löst i ett idéblock för att ha till senare. Vissa av dem kan räcka till en novell, vissa av dem kan man skratta bort redan nästa dag, vissa ger man ett tappert försök men de självdör. Och några, de riktigt, riktigt speciella kan bli en bok. Så hur vet man skillnaden?

De senaste månaderna har jag varit nervös för att hitta en tillräckligt stark idé till nästa bok, nu när jag närmar mig slutet på första boken. Tänk om idén jag väljer att köra på bara pyser ut till ingenting.

Nu har jag svaret på hur man sorterar bok-idéer från pys-idéer. Bok-idéerna är de som vägrar lämna en ifred. De som pickar på ens hjärna som små irriterande fåglar och inte låter en tänka på annat i en hel vecka. De som inte förstår att första boken faktiskt inte är färdig så det är inte deras tur än.

Åh, vad jag vill skriva på min nya bok-idé!