Att göra

Usch så slarvigt av mig, har ju missat flera "framtidsfredag". Så här kommer en försenad framtidsfredag där jag fortsätter spekulera i vad som komma skall... förhoppningsvis. :)

Det här har jag tänkt på hela veckan medan jag jobbat. Medan jag skrivit mail med arbetsbeskrivningar eller utvecklingsförslag och läst dem, läst dem, läst dem innan jag avvaktat ytterligare lite med att trycka på "Skicka". Det är en aning ångestladdat att släppa iväg något man skrivit, med risk för fel eller otydlighet. Förstå då, tänker jag, hur jobbigt det måste vara att släppa iväg ett manus efter slutkorr. Absolut sista möjligheten att hitta några tokigheter och sedan går den till tryck. Även om det är flera engagerade personer som läser boken är jag säker på att någon liten miss gömmer sig i den slutgiltiga produkten. Appóstrof som hamnat tokigt, ett ord som står står två gånger, stavfel kankse. Om jag bara får trycka en bok i en liten upplaga på 3000 exempelar en gång i mitt liv, så vill jag i alla fall att den ska vara perfekt. Är det så mycket begärt?

Jag är övertygad om att jag inte kommer att läsa min tryckta bok förrän det känns mindre viktigt att den är perfekt. Det vill egentligen säga att jag inte kommer att läsa den efter den gått till tryck förrän min andra bok går till tryck, för då är det där ångesten ligger. Då är jag inte längre författaren som skrev den där pinsamma missen, då är jag författaren som skrivit två böcker.

Jag kommer alltså inte att kunna ha högläsning av min bok. Undrar om det också kommer sätta käppar i hjulet för att föreläsa på skrivarkurser och sånt, eftersom jag till slut kanske inte minns vad min bok handlade om. :P


Hur gör J.K. Rowling det?

Det har visat sig att ja, ett blankt blad är mer motiverande än en sida full av halvdana formuleringar. Jag har skrivit på bra i veckan. Visst kan det också bero på att jag nu plötsligt fått vittring på det jag jagat i fem år, en färdig bok. Men mycket kommer också av att det är lättare att skriva första gången, än att skriva om.

Det behövs dock en liten bit till innan kapitlet når punkt, en stor känslomässig uppgörelse... inte helt lätt att skriva faktiskt. Vill inte att det ska bli konstgjort eller för smörigt, vill att det ska vara äkta och kännas för läsaren. Min vanliga stil är rätt lågmäld så det här med att skriva drama är något nytt för mig.

Jaja, vad är hinder om inte till för att övervinnas.


Vägen är inte alltid sprikrak, och det är väl en del av nöjet. Hyra en sådan till festen kanske?

Ett litet steg för min bok, ett gigantiskt kliv för mänskligheten?
Ja, hur det nu än är med den saken så är kapitlet klart nu i alla fall.
Skrivarvecka: 35
Kaptiel: 17


Det blev september den här veckan. Vi är framme vid månaden då jag hoppades skicka mitt manus till förlag. Jag är inte riktigt där än kan man säga. Men jag har i alla fall färdigställt 17 kapitel i år. Det som återstår nu är slutet av boken, de 8 sista helt oskrivna kapitlen. Blir en lite annorlunda upplevelse att skriva dem än de omskrivningar jag gjort tidigare i år. Jag ska ut i okänd mark. Å ena sidan kan det vara mer tidskrävande eftersom man måste konstruera storyn medan man skriver men å andra sidan kan det ibland kännas lättare med ett helt vitt blad än ett blad fullt av halvdana formuleringar. I vilket fall blir det spännande.

Så ja, sett till antal kapitel är jag på samma ställe som i början av året. Men jag har inte legat på latsidan i år. Förutom alla grundliga omskrivningar jag gjort är det fem kapitel jag helt kastat ut och skrivit om. Så av alla ord som är kvar i boken nu har jag faktiskt skrivit 50% i år. Jag har bytt ut hälften av alla ord, och de är mycket bättre nu! Det jag skrev 2005-2008 var en bok av mitt 25-åriga jag. Det jag har kvar nu efter omskrivningarna är en bok som representerar den jag är nu, något som jag är nöjd med.

Kanske kan jag våga drömma om att ha skrivit slutet till sista oktober. Sedan behövs säkert en månad till då manuset vilar så mycket som möjligt och jag gör finjusteringar. Men förhoppningsvis kan jag få iväg det i december, innan jag fyller 29, och därmed klara nyårslöftet. Och går det snabbare än så, ja då kommer jag inte att klaga!

Ett ämne jag är väldigt bekant med just nu: Redigering

OM ett av mina fem förlag (se förra fredagen) skulle anta mig så väntar redigering tillsammans med en redaktör innan manuset är färdigt för utgivning. Ett omfattande och tidskrävande arbete, vad jag förstår.

Jag tycker att det är avskräckande att en redaktör ska tycka till. Varför redigerar jag så hängivet nu om jag ändå sedan måste få höra att allt ska skrivas om igen. Jag har redan skrivit på det här i flera år, jag har valt varje ord med omsorg. Jag är inte emot mer redigering pga arbetet som krävs, utan eftersom jag inte tänker skicka in det förrän jag är nöjd med det… och då är jag ju nöjd. Får jag tillbaka ett manus med rödmarkeringar på varje sida så blir det ett problem. Svaga partier finns säkert. Men inte i varje stycke, inte på varje sida, inte ens i varje kapitel.

Sedan vet jag av erfarenhet att kommentarer på manuset kan öppna ens ögon för problem man aldrig sett tidigare. Det är bra att någon kunnig läser berättelsen och hjälper till att hissa den till nya höjder. Men om jag får för många kommentarer tycker jag att det borde betyda att manuset inte är speciellt bra. Tänk om redaktören dissar en karaktär jag gillar, eller formuleringar jag är stolt över, eller min titel! Samtidigt som det är ett väldigt angenämt problem, eftersom det innebär utgivning.

Väntar med spänning på dagen då jag får veta hur det känns på riktigt.

Har verkligen hittat en extra glöd efter senaste tvivelattacken! :D

Skrivarvecka: 33
Kapitel: 16

Alla steg framåt jag tar nu ger mig riktigt bra självförtroende, har spekulerat om framtiden där jag är en publicerad och hyllad författare både en och två gånger, men det är okej, sparar materialet till framtidsfredag. ;)

Jag är som sagt skeptisk till om något förlag vill publicera en så pass annorlunda bok som min när det gäller en debut. Anledningen till det är att jag tänker mig att de vid en första anblick kanske har svårt att se någon typiskt läsargrupp att sälja boken till.

Samma problem ser jag med nästan alla romanprojekt jag bär inom mig.

Om jag skriver en vuxenbok med en sjuttonårig huvudperson, vem vill läsa den då? Om jag skriver en kärlekshistoria om ett gaypar, kan den då få en större publik än romantiklystna homosexuella? Om jag skriver en vardaglig historia med små övernaturliga inslag, skrämmer man bort både Svenssons och Scifi:s då?

Jag tror att man vid en andra granskning ändå kan identifiera en större publik. Inte minst eftersom mina böcker fokuserar mindre på handlingen och mer på språk och tema. Det är klart, de som är ute efter Marian Keyes (och de är MÅNGA!) kommer inte att hitta vad de söker i min problemtonåring, i gayparet eller i det oförklarade, men någon dag i veckan kan det ju smaka med variation också. Gäller bara att ett förlag ska se det så.

      
       Någon som kunde dela med sig av läsare?

Den stora frågan är om man alls bör tänka på potentiella läsare när man skriver. Jag gör inte det, och riskerar därför att aldrig bli publicerad. Hur gör ni?

Nu när det går så mycket framåt började fundera på hur långt mitt manus (times new roman 12p 1,5 radavstånd) blir i boksidor. Det visade sig att snittet i bokhyllan var 315 ord per sida, och snittet i manuset hittills är 335 ord per sida. Det är perfekt! Då kan jag räkna en manussida som en färdig boksida med lite marginal tillgodo.

Min tre fjärdedelars roman är då på 152 sidor för närvarande!
Det är en ganska mäktig känsla. :D

Här går det undan! Bättre sent än aldrig och så där.

Skrivarvecka: 32
Kapitel: 15

Ska jag hinna klämma ett till kapitel i veckan? :D

När du inte längre trodde att det var möjligt! :D

Skrivarvecka: 31
Kapitel: 14

Något efter alltså. ;) Men jag har ju gjort annat, redigerat och så. Det viktiga är att jag börjar se resultat igen!

Jag skrev ytterst lite under mina fyra semesterveckor. Tänkte att det nog blir lättare när man kommer tillbaka i vardagen, på det sätt jag är van att skriva. Men nu har jag jobbat min första vecka och ändå inte skrivit något alls.

Jag vill skylla på att jag haft för mycket att göra. Och att dåligt väder ger mig för lite energi för att orka skriva. Och att bra väder gör att jag skriver dåligt. Sanningen är nog att jag inte velat skriva eftersom det närmast bekräftar misslyckandet, boken kommer inte att skickas till något förlag i september som jag gav som nyårslöfte.

Hade därför en snabb tanke på att ge upp. Jag skulle fortfarande skriva så klart, det är lika naturligt som att andas. Och självklart fortsätta att kämpa och drömma om utgivning, det är mitt livsmål. Dessutom fanns hoppet om att få en bok publicerad innan jag blir 30 (ett och ett halvt år kvar nu!) också kvar. Så när jag började analysera mitt "ge upp"-infall kunde jag inte identifiera vad som var själva "ge upp"-delen. Därför bestämde jag mig för att fortsätta mot mitt nyårslöfte istället. Är inte september än. :)

Verkar onekligen som att mitt skriv-förtroende går i cykler på ett sånt sätt att ungefär en gång i månaden kastar sig tvivlet över mig. Och nu är det då igen, den tiden på månaden.

Det hopplösa just nu är att jag efter att ha redigerat första halvan av boken grundligt inte mindre än TVÅ gånger i år så är den ändå långt ifrån klar, långt ifrån tillräckligt bra. Hur länge ska jag behöva hålla på innan jag har nått hela vägen fram?

Min senaste dead line närmar sig med stormsteg och jag vill inte missa den igen. Jag vill bli klar!

Visserligen finns också delar i boken som är perfekta, helt perfekta. Men de är få. Och i jämförelse med de partierna blir allt annat sämre.

Jag tänker i vilket fall inte arbeta igen första halvan igen utan fortsätter nu med andra halvan.

Har nyss återvänt från en veckas sol och bad och skrivande... ja, sol och bad i alla fall. :) Det var så härligt! Speciellt som man får komma hem och höra att vädret här bara varit dåligt fram tills idag då det är sol och varmt igen, lagom tills att vi var hemma!

Skrivandet gick alltså inte så bra, jag försökte men det mesta som kom ut kändes väldigt enkelt och ointressant. Typ som att beskriva någon som sitter vid sitt köksbord och dricker morgonkaffet, zzz.

Här i alla fall hunnit packa upp så pass att jag hittat igen allt jag behöver för att följa med ett gäng till "stranden" här i stan några timmar nu, ska ta med skrivblocket och läsa igenom charterveckans skörd för att se om det finns något alls där att rädda.

Hoppas ni också har en bra semester!

PS. Tänk att jag börjar jobba på måndag! Hur gick de här veckorna så snabbt?

Medan jag redigerade flög en snabb fundering genom huvudet, kan förlagen bry sig om vilken typ av markering man använder för repliker?

Snabb titt i Favorithyllan (bara svenskförfattade böcker)
5 stycken citattecken
3 stycken talstreck
2 stycken tecken av typen >>abc<< som vad jag ser används på samma sätt som citattecken
Sedan har jag visst böcker med fnuttar i stil med `abc´ också, men inga svenskspråkiga sådana.

Vad jag minns från skolsvenskan så är det talstreck jag borde använda men jag har aldrig förstått mig på dem, så jag använder citattecken istället. Nu verkar det inte riktigt vara någon standard längre? Jag använder själv citattecken för talstrecken känns inte tillräckligt flexibla, om man vill börja och avsluta en replik flera gånger, och däremellan ha tankar eller annat. Ett problem jag ändå har med citattecken är att jag inte vet hur långt jag ska fortsätta innan jag byter till ny rad. Några exempel från boken, rätta gärna. ;)

"Jag älskar dig", sa han. Hennes pojkvän.

"Jag vågar inte", sa flickan och tog hans hand. Han skakade sig lös.

"Det är ditt problem", sa han och kliade sitt hår. Det kändes smutsigt.

De tre exemplen ovan är ju ganska lika, ändå känner jag att mittenexemplet är det som borde ha ett radbyte, eftersom det kommer från en annan person. Det första exemplet är mer ett stilval, och det tredje exemplet kunde lika gärna vara ett kommatecken och borde därför vara okej... (Se vad bra jag är på hitta på egna regler.)

"Ja." Hon stängde dörren bakom sig.

"Johanna?" Pojken sprang med små snabba fötter uppför trappan. "Var är du?"

"Bra." Du räcker fram nyckeln. "Puss." Du ler när du går.

Här är exempel utan tal-mening, efterföljande mening är istället en handlings-mening. Innebär det att det borde vara ny rad i första exemplet? Det fungerar ju inte i exempel två i alla fall där repliken fortsätter. För att inte tala om exempel tre där jag inte vet hur många rader det borde vara ens efter mina påhittade regler. :P

"Du får inte", ropade han och gjorde den där bestämda minen som mamma brukade göra. Han saknade mamma.

Och slutligen här, borde det bli ett nytt stycke när tal-mening tar slu och nästa mening innehåller tankar/känslor?

Jag ska inte fundera ihjäl mig på det här, men jag skulle nog behöva en snabblektion i replik-skrivning. :) Jag menar, om jag vet vad det korrekta är kan jag åtminstone medvetet värja mig mot de stela reglerna. Istället för att göra det omedvetet på hundra olika sätt i samma stackars lilla manus. :D

Nu hade varit tiden för lata semesterdagar OM jag skrivit klart boken till sista juni som jag först sa. Jag hade med gott samvete kunnat spendera första, regniga, semesterveckan i favorithörnan med en bok eller i soffan med en film eller hos goda vänner.

Nu är boken inte klar. Och jag har därför spenderat första semesterveckan i favorithörnan med en bok och i soffan med en film och hos goda vänner med dåligt samvete. :P

Bättre lycka andra semesterveckan!

Har redigerat kap 8-9 nu, tog två veckor att göra bara det. Snabbreprisen är fortfarande inte så väldigt snabb… Men som jag sagt många gånger, huvudsaken är att det går framåt och blir bra.

Faktum är att årets ordräknare visar att jag under första halvåret av 2009 har skrivit mer på boken än något annat år tidigare!

2005-2006 skrev jag en respektabel mängd men även om idéerna finns kvar i boken ännu så är nästan inga av formuleringarna kvar, mitt språk har verkligen transformerats sedan jag påbörjade den här boken.

2007 skrev jag lika mycket under hela året som jag gjort under första halvåret nu. (Vilket gör det året till det näst mest produktiva, galet nog.) Det var ett bra år för att jag hittade bokens ton, men kvaliteten är så där och det är därför jag fått kämpa med så mycket omskrivningar nu.

2008 skrev jag nästan inget på boken.

2009 blir alltså egentligen det år jag faktiskt skrev boken även om jag hållit på i fem år. Men antagligen behövdes alla de där åren för att arbeta fram min berättelse och för att utveckla mitt språk.

Ändå läskigt hur tiden går.