Att göra

...en liten flicka med livlig fantasi. Hon hittade på uppfinningar, vänner, lekar och världar. Direkt hon lärt sig alfabetet så började hon skriva berättelser, men hon visste inte hur orden stavades så hon skrev som det lät. Redan på lågstadiet visste hon vad hon skulle bli när hon blev stor; dagmamma och författare på fritiden. På mellanstadiet ändrade hon sig dock och skulle istället bli frisör och författare på fritiden. Men det var mest för att hennes kusin sa att frisör var det bästa man kunde vara när man var stor. (Kusinen sa också att man skulle lyssna på Aha, så då gjorde den lilla flickan det med.) Efter hon skrivit barnböcker med djur och blommor i huvudrollerna började hon på högstadiet att skriva kärleksnoveller. Enformiga och förutsägbara kärleksnoveller. Nu blir vår historia plötsligt lite tragisk. För på gymnasiet trodde flickan att man måste vara helt seriös så hon glömde bort sin författardröm. Hon var seriös och läste naturvetenskapligt program. Hon gillade det också, natur och teknik hade alltid fascinerat henne. Det seriösa stadiet höll i sig de tre första åren på universitetet också. Men så började flickan känna att livet hade tappat lite av sin glädje. För att hitta rätt igen tog hon studieuppehåll och lärde känna nya platser, människor och uppgifter. Och mitt i det äventyret hittade hon sin dröm igen. Nu kände hon att hon var skyldig sitt skrivande att bli seriös kring det också. Med en klump i magen sökte hon en skrivarkurs. Naturligtvis har vår saga ett lyckligt slut för flickan kom in på kursen och den var precis så rolig som hon drömt om. Sedan dess har hon aldrig slutat skriva!

Och den lilla flickan var så klart jag. Jag har skrivit många noveller sedan jag först kom in på skrivarkursen. Mest är det dramatiska (eller väldigt odramatiska) texter om trasiga människor. Det är alltså inte deckare eller fantasy eller komedier typ Bridget Jones. Det är när jag försöker skriva något längre än en novell som jag stöter på problem. Jag tappar fokus mitt i berättelsen eller så tappar jag bara tron på den. Det känns dock som att mitt senaste projekt är ett som är värt att nå mållinjen. Men det går långsamt. Det är en splittrad berättelse i berättar- och tidssperspektiv. Detta gör den ännu lite svårare att skriva, det bli så lätt rörigt. Jag har skrivit de fyra första kapitlen och är oftast väldigt nöjd med dem. Men sedan har jag haft svårt att få någon struktur på resterande kapitel (enligt min nuvarande disposition ska det bli dryga 20 kapitel totalt.)

Första halvåret 2005 skrev jag det mesta av materialet jag har hittills. Andra halvåret skrev jag nästan ingenting än om jag funderade mycket fram och tillbaka. Nu har jag bestämt mig för att verkligen satsa på att få ihop ett första utkast på alla 20 kapitel under 2006. Om du som läser detta också är aspirerande författare eller bara gillar att skriva så får du jättegärna höra av dig. Kanske kan vi peppa varandra till framgång. Det saknar jag mest med skrivarkursen, den inspiration jag fick av att höra andra prata om sina försök (och så klart responsen jag fick på mitt eget arbete). Hur som helst lovar jag att uppdatera läget regelbundet!